Projektets bakgrund

Allemanskupan är en helt ny sorts bikupa som designas för att skrivas ut med 3D-skrivare och liknar därmed inte dagens bikupor. Men den kan lösa problem idag som rör både hälsa och vår natur. Kupan är inspirerad av natur, historia, 100 årig biodling i familjen och långvarig forskning vid Lunds universitet.

Tidigt (år 2013) i kupans utveckling sponsrades projektet som ett examensarbete, av Sten K Johnsons Stiftelse, för två studenter på Ingvar Kamprad Designcentrum men kupan byggdes då för hand och fungerade inte. Projektet har även sponsrats av region Skåne och Naturskyddsföreningen där Tobias Olofsson (forskare och kupans innovatör) sitter i styrelsen. I ett senare skede initierade projektet bikupan som en 3D utskrift och hade då hjälp av en civilingenjörsstudent vid Lunds universitet. Projektet behöver nu slutföras med en verklig 3D-utskriven modell, fylld med honungsbin.

Projektet

• Projektet behöver 1-2 studenter under våren 2026.
• Allemanskupan löser hälso- och miljöproblem för bin som är en viktig nyckel i odlingen av olika grödor. 
• I projektet finns all behövlig kunskap, innovations- och entreprenöranda för att inom en mycket kort tid förverkliga en förändring.
• En möjlighet för dig som student att vara med och förändra.

Genomförandet av projektet

• Kupan är väl genomtänkt och beprövad under 10 år med honungsbin inuti och är redo att slutföras nu. Framför allt behövs en enkel och bra tillverkningsmodell för att möjliggöra framtida tillverkning och bruk vilket 3D printing kan lösa.
• Kupan måste först ritas och designas efter plan. Både funktion och design är viktigt.
• Önskvärt material, för binas skull, är stor andel träfiber i en biobaserad PLA.
• Kupan skrivs ut i olika delar vilka i mått är max 30 x 30 cm styck.
• Önskvärt är ca 3 utskrivna kupor, med olika design och färg, vilka fylls med bin i maj/juni och sedan följas under kommande år.

Kontaktperson på LTH

Axel Nordin axel.nordin@design.lth.se

Nyttan med bikupan

Allemanskupan ska ge en jämnare pollinering i Sverige, likt när honungsbin levde fritt i ihåliga träd, vilket de gjorde i nästan 10 000 år fram till 1900-talets början då de utrotades från vår natur. Med Allemanskupan behandlas honungsbin mycket bättre än i traditionell biodling. De får leva efter sina egna villkor och med sin egen honung som vinterföda istället för dagens ofördelaktiga ersättning, bordssocker. De kan kureras med sin egen biprobiotika vilken är deras helt unika mikrobiom av 13 olika samarbetande mjölksyrabakterier i honungsmagen vilka vi forskare blev först i världen att upptäcka. Allemanskupan kan ändå ge en viss skörd av överskottet av honung, utan att störa bina eller bli störd själv som biodlare.

Idag visar forskning att biodling, med sina enorma antal bin per kupa, utkonkurrerar våra akut hotade solitära (vilda bin) och humlor till vilka födan (blommors nektar och pollen) inte räcker i ett stort område runt platser med bikupor. Allemanskupan förändrar denna konkurrens helt, jämfört med dagens biodling, vilket är bra då biodling ökar dramatiskt i popularitet just nu och då även honungsbina behövs för pollinering av våra grödor. Vi måste ta hand om våra naturliga resurser, bin och humlor, på ett effektiv men hållbart sätt. Med Allemanskupan kan dessutom våra, i naturen utrotade nordiska honungsbin, sakta återetablera sig. Det behövs förändring angående hur biodling sker idag, hur dessa odlade bin förstör för solitärbin och humlor, hur vi behandlar våra honungsbin, att vi idag använder mer importerad honung istället för svensk närodlad honung.