Kökssoffan tillhörde dåvarande LTH-rektorn Thomas Johannesson som hade bjudit hem IKEA-grundaren för att diskutera samarbete mellan designutbildningen och näringslivet. Rektorn och Ingvar Kamprad delade bilden av att god design ska vara tillgänglig för så många människor som möjligt – en samsyn som bidrog till Kampradstiftelsens donation till utbildningen.

En del av donationen gjorde det också möjligt att bygga IKDC, Ingvar Kamprad designcentrum. Huset stod klart 2002, och lika länge som IKDC har funnits har Claus-Christian Eckhardt varit skolchef för Industridesignskolan. Han har sitt kontor i en av holkarna som skjuter ut från byggnaden och ser ut att hänga i luften.

En bild av frihet

Arkitekten Gunilla Svenssons idé var att holkarna skulle ge ett intryck av frihet.

– Holkarna i de olika väderstrecken var en viktig del av frihetskänslan, men jag ville också att hela arkitekturen skulle signalera transparens och en tillåtande hållning. Byggnaden fick inte bli auktoritär och begränsande – min förhoppning var att huset skulle inspirera till samverkan och kreativitet genom de olika rumslösningarna, säger hon.

Under åren har Ingvar Kamprad följt utbildningen med stort intresse och också flera gånger besökt huset som namngavs efter honom. När Claus-Christian Eckhardt hade sitt första möte med honom pratade de om att odla potatis.

– Jag upplevde honom som en person med ett genuint engagemang för människans vanliga vardagsliv. Jordnära samtal, som om potatisodling, var sånt vi ofta pratade om.

Under invigningen av IKDC skruvade Ingvar Kamprad ihop trä­modellen av IKDC med den klassiska insexnyckeln. Foto: LUM

Men de samtalade förstås också om industridesignutbildningen och hur den kunde utvecklas genom donationen.

– Vi hade samma syn på hur design kan påverka samhället. Att design handlar om mer än produkter, som att arbeta med social hållbarhet eller politiska och globala utmaningar. Donationen har gjort det möjligt att fördjupa dessa perspektiv inom utbildningen, säger Claus-Christian Eckhardt.

Att design är mer än fysiska objekt märks tydligt hos studenterna på utbildningen. De arbetar med projekt om exempelvis tänkbara lösningar för att få rent och drickbart vatten i de delar av världen som utmanas av vattenbrist, eller hur restprodukter från naturen – som skalet från kokosnöten – kan tas tillvara på olika sätt i stället för att kastas.

Passion och kreativitet

– Många av studenterna är passionerat engagerade och har en stark drivkraft att genom design bidra till en bättre värld, säger Anna Persson, föreståndare för Industridesigns masterprogram.

Hon har själv tidigare varit student på skolan och presenterade sitt masterarbete 2006. Efter sin designexamen valde Anna Persson att stanna kvar. Hon beskriver skolan som en plats där den kreativa rymden och friheten finns – en miljö där hon hittade hem.

– Skolan är ramen, men inom den ges fria tyglar att utforska designprocessen och den egna kreativiteten, säger hon.

Samarbeten och internationalisering

Precis som Claus-Christian Eckhardt har hon följt skolans förändringar under alla år. Den första ­donationen från Kampradstiftelsen 1998 – och ännu en på 350 miljoner kronor 2018 – har gjort det möjligt att öka studieplatserna från 15 till 30 varje år och bidragit till att skolans internationella prägel har stärkts.

Och framför allt har donationerna inneburit att skolans ekonomi långsiktigt har tryggats.

– Nu fokuserar vi på den fortsatta utvecklingen av skolan då vi planerar att fördjupa våra samarbeten och stärka vår internationella närvaro, säger Claus-Christian Eckhardt.

Artikeln är publicerad i LUM (Lunds universitets magasin) nummer 6, 2022